Foto: Bo Hagberg

Välkommen till min sida!

Några slags förord

När jag startade den här hemsidan och registrerade Sverker.org, hade jag stora planer. På grund av omständigheter som jag inte själv råder över är de planerna inte längre realistiska. Läget har förändrats.

När jag var 20 och några år gammal så fann jag mig plötsligt i en slags existentiella funderingar. Det fanns så mycket jag ville göra men samtidigt hade jag bara en livstid att tillgå. Då jag nämnde det för min kloka mor så svarade hon att det skulle jag vara tacksam för, tänk på motsatsförhållandet, att inte ha saker man vill göra. Så sant, apati kan nog vara bland det värsta tillstånd man kan uppleva. Nåväl, tankarna gick vidare och sammanfattades så småningom i tre livsmål som jag ville uppnå och som var viktigare än annat. Man kan också se dem som ett fundament för ett för mig harmoniskt liv.

Dessa tre mål nådde jag 2011. Min underbara fantastiska familj bestående av fru och två söner var verklighet. Jag hade en chefstjänst som innebar ansvar och självständigt arbete med forskning och utveckling inom det samhällsbyggnadstekniska området. Stålsegelbåten Kermit var färdigbyggd och robust nog för alla hav. Bra så. På ett personligt plan saknade jag dock utmaningar.

Jag var inte helt nöjd med Kermit utan hade en massa idéer om hur den ideala båten borde konstrueras. Jag sålde därför båten och började skissa på hur mina tankar kunde förverkligas. När detta var gjort tog jag sedan kontakt med Rolf Eliasson för att försöka åstadkomma en bra konstruktion. Mer om det under Teori.

Jag ville också att det här med båtar och hav skulle ha en större plats i mitt liv och funderade över att starta charterverksamhet, professionellt båtbyggande och allt mellan himmel och jord. Kärnan var dock att jag ville segla och känna att det fortfarande symboliserar frihet. Tankar och funderingar låg och grodde så sakteliga. När jag läste om en europeisk amatörseglare som lyckades slå någon form av rekord som förste i sitt land och därefter kunde med hjälp av sponsorer skapa sig en professionell seglartillvaro, så tänkte jag att det där kan jag också. Kollade lite efter intressanta rekord att slå och fann att ingen svensk ännu ensamseglat jorden runt utan stopp. Det rekordet skulle bli mitt! Jag analyserade förutsättningarna och läste på. Min slutsats var att nog för att mången seglare har fler sjömil under kölen än jag, men de flesta försök hade försvårats av eller helt stupat på tekniska problem som kunde härledas till båten och utrustningen. Jag anser mig tekniskt kunnig och praktiskt händig. Hade jag dessutom konstruerat och byggt båten själv och på rätt sätt så skulle mina chanser vara goda. Som ett led i att dokumentera arbetet och underlätta skaffandet av sponsorer, startade jag hemsidan och byggbloggen. Det här var sannerligen en utmaning – min utmaning!

Men livet ville inte det här. Livet skulle förändras åt ett annat håll och kasta mig in i nya förutsättningar, förutsättningar som jag gärna klarat mig utan. Samma höst jag fyllde 40 drabbades jag av lunginflammation. I samband med detta upptäcktes att jag led av bronkiektasier, en obotlig och på sikt dödlig sjukdom. Prognosen är gradvis försämring och minskning av lungkapaciteten. Sista utvägen är lungtransplantation. Ingen ville ge mig någon tidsprognos men efter egna efterforskningar gissade jag på att mina lungor skulle klara fem år.

Med dessa nya förutsättningar analyserade jag ånyo vad som var viktigt i livet. Slutsatsen var att få vara med min familj och att få se mina två söner växa upp överskuggade allt. Det är fortfarande den slutsatsen som varje dag vägleder mig i mina val. Men båten, skulle jag verkligen lägga ner min begränsade tid och ork på att bygga den, när jag kanske aldrig skulle få se den sjösatt? Vore det inte bättre att spara pengarna till barnen, så de kan få en enklare väg i livet, när jag är väck? Det här är frågor som kanske aldrig kommer få ett slutgiltigt svar. Så länge båten inte kräver stora investeringar, materialet är redan inköpt, så duckar jag för den frågan. Så länge jag inte bygger på tid som jag annars kunde ägnat åt att vara med familjen, så känns det ok. För än så länge ger det mig glädje och energi att bygga på båten. Jag har också kommit fram till att jag måste försöka leva som att jag har många år kvar. Jag måste planera för livet, jag kan inte planera för döden. Därför att leva som om varje dag vore den sista är att leva med ständig dödsångest.

Så jag fortsätter.

Några spektakulära segelrekord blir det dock inte. I skrivande stund, maj 2018, har sjukdomen utvecklats så långt att transplantation utreds, det har nu gått fem och ett halvt år sedan upptäckt. Lungkapaciteten är under 30% och jag kan endast med stor svårighet utföra något som kräver fysisk ansträngning. Livet har tagit time out. Nu gäller överlevnad.

Beslutas det att jag är lämplig mottagare av ett par donerade lungor så har jag dock mitt livs utmaning färdigformulerad – jag skall bli den person som levt längst efter lungtransplantation! I jämförelse ter sig en ensamsegling runt jorden som en promenad i parken.

Slutligen ett litet budskap till de som undrar och söker. Lycka är att vara frisk – de flesta inser det inte förrän det är försent.

I